onsdag 6 maj 2009

Spring i benen

Just tillbaka från en joggingtur. Lite i spänt i bröstet, molande värk i benhinnorna, doft av vitsippor och vacker solnedgång.

Jag följde ditt råd Petra och laddade ner Podrunner. Det fungerar faktiskt fastän jag inte är så förtjust i själva musiken.

För er som inte vet är det ett gratis program du kan ladda ner på nätet för att komma i form. Olika låtar, olika tempon och musiken bestämmer när du ska jogga eller gå. Efter nio veckor ska man kunna springa 5 kilometer i sträck. Det är lite som att ha med sig en träningskompis.
Kolla in på: http://www.djsteveboy.com/podrunner.html
Och håll tummarna för mig. Kanske, kanske ger jag inte upp den här gången efter tre veckor och en rejäl förskylning...:)

5 kommentarer:

  1. Det låter bra! Men tycker inte du att det är lite otäckt att springa med musik? Jag får för mig att jag ska bli överfallen.

    SvaraRadera
  2. Hejahejaheja!
    Kul att det funkar även för dig! Jag tror du kommer lära dig gilla musiken till slut - det har i alla fall jag gjort.
    Jag var ute på mitt femtonde pass igår och sprang 20 minuter i ett svep utan att det ens kändes jobbigt. Jag längtar efter att få springa längre!

    Lisa: Hur orkar man springa utan musik? Och hur stor är risken att bli överfallen när man joggar på Åland?

    SvaraRadera
  3. Jag är inte rädd för att bli överfallen, men av någon underlig anledning skäms jag att träffa någon jag känner när jag är ute och joggar. Känner mig fånig liksom och blir medveten om alla bilar som passerar. Häromdagen tänkte jag att jag är paranoid, ingen bryr väl sig om jag är ute och joggar. Men så kom jag på jobbet och mycket riktigt:
    - Liz, var det du som var ute och joggade igår?

    SvaraRadera
  4. Hihi, jag vet. Skulle inte heller vilja jogga så där på öppen gata utan hellre i skogen och det är därfcör jag tror att jag ska bli överfallen. Annars är jag ju nästan aldrig rädd att bli överfallen, men just det där att man inte hör.

    SvaraRadera
  5. Om jag är ute och joggar (vilket jag inte är) och möter någon så ökar jag alltid takten och försöker se oberörd ut. Alltså inte för att inte bli överfallen utan för att... ja. Undrar när man slutar med sånt.

    SvaraRadera